Mötet i Götet

Glest mellan mina blogginlägg nu, jag vet. Förförra var också från Göteborg, och då var det november.

Nå, i går bar det av för ett länge planerat veckoslut i Sveriges andra stad, tillsammans med goda vännerna Gia och Perra från Ludvika. Där fick jag chansen att träffa deras två härliga hundar Johnny och Moody.


Väldigt söta och trevliga vovvar. Särskilt lille Moody är ju helt oemotståndlig...

Det är svårt att undvika Avenyn i Göteborg.

Men här finns också annat, som fina parker.


Feskekörkan har jag aldrig sett eller varit i. Förrän idag.



Här finns sannerligen ett och annat att välja på, om man gillar fisk och skaldjur. Vore värt att flytta hit bara för det... 


Och går man ner till vattnet fångar dessa kranar blicken.

På Gustav Adolfsplatsen pågick en internationell marknad, huvudsakligen med mat. Ojoj...  Här fanns också att välja på, inte minst i det italienska ståndet. 

Nu nalkas lördagkvällen och ska närmast ha lite ätbart i oss. Sen avtågar vi mot Ullevi och resans egentliga syfte: Roger Waters konsert "The Wall".

Pink Floyd har varit och är mina absoluta favoriter när det gäller musik, alla kategorier. Jag har aldrig varit på någon av deras konserter, så jag ser verkligen fram mot att uppleva detta. Roger Waters har skrivit det mesta av The Wall, som i liveversion inte bara är musik utan en del teater och film också.





 

Att ta farväl

Idag har jag varit på begravning. Det är alltid sorgligt. Denna gång var speciell, för alla tidigare begravningar jag varit på har gällt äldre släktningar. I dag var det min vän Rune, som var några år yngre än jag, och som dog hastigt och fullkomligt oväntat, ensam i skogen, för några veckor sedan.

Jag lärde känna Rune för 35 år sen. Eva och jag hade just köpt min mormors och morfars hus i Mockfjärd, men vi kunde inte flytta dit på en gång. Rune och hans dåvarande sambo behövde tillfälligt hyra en bostad, i väntan på att deras eget hus skulle bli färdigbyggt. Vi fick veta detta via gemensamma bekanta, och de hyrde vårt hus under våren 1978. Bra för oss att huset inte behövde stå obebott. Under det halvåret föddes hans första son.

Under åren sen dess har vi haft sporadisk kontakt, stött ihop i bland, hejat och pratat lite sådär som man gör. Rune gifte sig så småningom med en annan tjej och för tjugo år sedan förlorade han och Christina sin treåriga dotter, som blev hastigt svårt sjuk och inte gick att rädda. Jag minns att vi hade ett långt samtal om detta förfärliga att mista ett barn. Det går inte att förstå hur någon kan klara av och ta sig igenom en sådan förlust. (För inte länge sedan förlorade även ett kusinbarn till mig sin fyraårige son. Allt annat måste förblekna i jämförelse med en sådan sorg.)

Sista halvåret har Rune och jag haft betydligt mer kontakt och träffats flera gånger runt vårt nyupptäckta gemensamma intresse för fotografering och bilder, särskilt gamla kort (detta kan vi tacka Facebook för!). Vi är båda intresserade av släktforskning och av natur, och jag upptäckte mer och mer hur mycket vi har gemensamt. Vi åkte ut i smällkalla vinterkvällar och försökte huttrande fotografera vinterns komet. Vi har varsin dotter som vistats länge utomlands, och visade varandra bilder från resor till Kina och Australien, fikade och hade trevligt. Eva och jag tyckte också det var roligt att lära känna Christina, och såg mycket fram emot att utveckla familjernas bekantskap. Rune och hela hans familj är musikaliska och där hade vi en sak till gemensamt.

Men återigen påminns man om att man inte kan ta något för givet. Christina råkade än en gång brutalt ut för en av sina allra närmastes oväntade och plötsliga dödsfall. Tre killar och en tjej miste plötsligt sin pappa. En av sönerna ska precis ta studenten.

Man undrar varför en del drabbas så orättvist mycket.

Även om jag finns en bra bit ut i familjens periferi var jag - och är jag - verkligen ledsen. Jag saknar Rune oerhört. En försynt människa med okonstlad yta men stort djup. Mockfjärds kyrka var helt full med folk. Rune hade många vänner på bygden, och jag såg många vuxna människor med rinnande tårar. Det finns en ironi i att en så ledsam händelse sker på kanske årets vackraste försommardag - sommarvarmt och ljusgrönt, ljusgrönt överallt.

Dessutom var Rune till hälften norsk, eftersom hans mamma kom därifrån. Och idag, syttende maj, är deras nationaldag.

Runes bästa vän ända från barndomen talade lågmält i kyrkan. Han var den enda talaren, men han satte ord på den värme vi alla kände för Rune och hur mycket vi kommer att sakna honom.



Att skriva har alltid varit en tröst för mig när jag är ledsen. I dag är en sådan dag.

 

 

 

A day in Göteborg

Jag är i rikets andra stad med Eva samt kusin Hans och fru. Vi har åkt tåg hit för att äta en god skaldjursmiddag. Det är sånt man kan göra mitt på blanka vardagen när man är pensionär.

Vårt rum på hotellet nära Centralen har utsikt över en massa spårvagnar. Det är underhållande att sitta och titta på trafikmyllret.

Hotell Clarion på andra sidan torget håller på att slå in hela sig själv som julklapp.

Spårvagnarna ger lite Melbourne-vibbar men nätet verkar lite rörigare här. Eller också har vi lärt oss det för dåligt.

I går kväll tog vi oss i alla fall till Mölndal för att hälsa på Evas son Michael som bor där med sin hund Cita, som är en cane corso, en sorts mastiff tror jag. En stor svart stabil hundflicka som var jättesnäll och kelig. Vi fick också träffa Michaels tjej Lina. Det var trevligt att pratas vid över god smörgåstårta. Jag har inte träffat Michael på över femton år.


Jag kan nämna att även Cita gav smörgåstårtan med beröm godkänt.

I dag har vi besökt världskulturmuseet och tittat på utställningen A day in the world.

Som jag säkert berättat i våras gick ett globalt fotoprojekt av stapeln den 15 maj, och man har samlat in ca 100000 bilder från fotografer världen över, alla tagna detta datum.

En bråkdel av dessa visas nu på en utställning i Stockholm och Göteborg.

Det är en spännande idé, tycker jag, och tanken är att alla bilderna ska bevaras åt eftervärlden med någon säker metod i Falu gruva.



Jag skickade själv in tio bilder, men de tillhör inte den promille som visas på utställningen och i den stora bok som just kommit ut.



Alla bilderna finns dock att söka på här.

Nu ska vi snart gå och äta vår skaldjursmiddag på restaurang Räkan!



 

Tre gubbar, tre gubbar....

Nostalgi blir allt viktigare när man lagt tonåren en bit bakom sig. I går frossade jag i detta tillsammans med Lars och Hasse, mina två bästa kompisar från ungdomstiden i Sundsvall.

Lars har jag haft kontakt med då och då genom åren, och träffade honom senast för tre år sen. Hasse hade jag inte sett på 37 år när han kom och hälsade på mig i Mockfjärd för en månad sedan. Och Lars och Hasse hade inte setts  på 45 år!

Rubrikens gubbar inleder ju andra versen på en känd julsång. Vi tre gubbar närmar väl oss sista versen, men oj vad roligt det var att sammanstråla hos Hasse i Uppsala!



Det finns hur mycket som helst att prata om en sån här gång. Och gamla kort att titta på.



Ett av korten föreställer Lars och mig i Sundsvall, när vi är omkring 20 år.

Tiden har inte satt många spår, eller...  ? Skulle vara på håret då, möjligen.

Jag kan inte förbigå att det finns två katter hemma hos Hasse. Kattdamen Kajsa ville inte vara med på bild, men Leo hade inga invändningar.

Vi gubbar gick mot kvällen en lång promenad upp till stan, delvis genom den beckmörka Stadsskogen, och åt god middag på en indisk restaurang. Och pratade mera. Och mera...

Uppsala är prytt av ett antal ljuskonstverk i och bredvid Fyrisån, för att lysa upp novembermörkret. Här är några.



Lars begav sig hem till Stockholm på lördagkvällen, men jag sov över i Uppsala och hann prata ännu mer med Hasse, som är döpt till Hans-Åke och som vi kallade Gossas av någon anledning på sundsvallstiden. Dessutom fick jag träffa hans fru, hans två vuxna barn och tvååriga sonsonen Simon. Mycket trevliga bekantskaper allihopa!


En man som heter Ove

Det finns en man som heter Fredrik Backman. Han har en blogg som är klart läsvärd. Han skriver också krönikor i Metro, Café och Vi Föräldrar. Han har ett mycket personligt sätt att referera vardagslivets förtretligheter både hemma och på jobbet. Och på diverse matställen inte minst. Bloggen rekommenderas verkligen. Han skriver nästan dagligen där.

Fredrik har nyligen gett ut sin första bok, "En man som heter Ove".

Jag har just läst den. Jag läser många böcker, ibland flera per vecka, oftast thrillers och annan spänningslitteratur. Den här boken är en vardagsskildring från Sverige och minst av allt någon thriller, men den gav mig en härlig läsupplevelse.

Ove är i sextioårsåldern och bor i ett vanligt svenskt villaområde. Han går varje morgon sin självpåtagna inspektionsrunda och kollar att allt står rätt till. Han är den första att påpeka när grannarna bryter mot någon regel, och har inte mycket till övers för någon eller något. Nja, Saab kan ju duga som bil, eller snarare, Saab är den enda bil som duger. Den som kör något annat är en idiot.

Större delen av handlingen tilldar sig i villaområdet. Ove är en riktig gringubbe som klankar ner på allt och alla. Detta beskriver Backman med sin mycket speciella användning av metaforer. Bara detta är riktigt underhållande.

Men allteftersom man läser växer en bakgrundshistoria fram, hur Oves liv har gestaltat sig. Detta gör att man alltmer sympatiserar med honom. Hela berättelsen känns så realistisk att allt mycket väl skulle kunna vara sant. Nästan i alla fall. Slutet är oerhört gripande.

Läs den! 

Så kan det gå till

Några avslutande reflektioner om Australien och de som bor där.

Det övervägande intrycket är att det är ett öppet och vänligt land. Människor man möter är oftast trevliga och artiga. När man kommer in i en butik hälsas man nästan alltid av "Hlåohaajtdej?" vilket betyder "Hello, how are you today?". Det är den vanliga hälsningsfrasen och de väntar sig inte en utförlig beskrivning av hur man mår utan man svarar ungefär "Fine, how are you?" och sen är det bra med det. Glada miner är det vanligaste i affärer. Till skillnad mot t ex Stockholm...

Australisk engelska är en egen variant av brittisk engelska, precis som amerikansk engelska är det. Det är ibland inte så lätt att förstå vad folk säger. De pratar ofta fort och lite slarvigt. Så gör väl vi i Sverige och andra länder också, men åtminstone för mig krävs det lite långsammare och tydligare uttal för att jag ska hänga med. Även på teve är det ibland svårt att förstå. Men i huvudsak är det inga problem att kommunicera.

Första gången vi åkte spårvagn förbluffades vi av att ungdomar genast reste sig och erbjöd oss plats. Som svenskar tänkte vi "Nä, men det behövs inte, inte ska väl jag..."  Helena förklarade att man då förväntas se glad ut, tacka vänligt och sätta sig på den erbjudna platsen. Annars är man oartig. Rätt logiskt egentligen, men lite ovant för en svensk. En annan fundering är förstås "Hjälp, ser vi så gamla ut?...."

Vid platserna för rörelsehindrade står i och för sig skyltar att man kan få böta om man inte låter behövande sitta. Men vi erbjöds även platser på andra ställen.

Centrum i australiska städer kallas CBD (Central Business District), vilket motsvarar vårt enklare "centrum". I Melbourne består CBD av 9 x 9 större gator, som bildar en rektangel. Där finns också nästan alla höga hus i staden.

CBD avgränsas i söder av Yarra River, och dess södra strand kallas (föga överraskande) Southbank, ett fint promenadstråk.

Från den stora joggingcirkeln i Royal Park ser man Melbournes typiska skyline.



Men nu håller jag på att förlora mig i stadsbilder. Det var inte det jag hade tänkt skriva om nu.

Några saker man som svensk lägger märke till i CBD och omgivningarna

- man ser knappt aldrig klotter eller graffiti
- det är väldigt fritt från skräp
- jag har aldrig hört brölande och ölburkssparkande tonårskillar
- tidtabellsskyltarna på busshållplatserna är hela och läsbara
- bussar, tåg och spårvagnar är hela och rena. Inga sönderskurna säten.

I de australiska bostäder jag varit inne finns det också några saker som skiljer sig från hemma.

- Bardisk att äta vid i köket i stället för matbord
- Ingen hall med hängare för ytterkläder. Man kommer rakt in i vardagsrummet.
- Heltäckningsmattor är fortfarande det vanligaste på golven
- Blandarkranar är sällsynta. Termostatblandare har jag aldrig sett. En varm- och en kallkran är det vanliga.
- Myslampor är också sällsynta. Det är taklampor som gäller.
- Eluttagen har en knapp att slå på och av strömmen med. Praktiskt!
- Det är få småhus det lyser i på kvällen utanför centrum

Utanför CBD ser husen ut som en blandning av engelskt och amerikanskt. Radhus med små trädgårdsplättar, och lådliknande butikshus. Enstaka höghus med bostäder står här och var. Där bor mindre bemedlade människor som får subventionerat boende av myndigheterna. Förmodligen människor som annars kunde ha varit hemlösa.

Söder om staden finns S:t Kilda, med långa sandstränder där det (till skillnad från i Cairns) går utmärkt att bada.

Här finns en lång pir, och en bit ut en samling stenar med en träbrygga framför. Här bor det små pingviner, som jag glömt berätta om.

Little penguins, som de heter, är den minsta pingvinarten. De blir bara drygt tre decimeter höga. Finns endast i Australien och Nya Zeeland.

Detta är en turistattraktion, och mot kvällningen samlas allt fler turister för att se pingvinerna komma hem från sin dag till havs. En hop asiatiska ungdomar med ivriga mobilkameror skockades i trappan och ledde mig till en av de små krabaterna som tydligen var hemma och sjuk idag, eller nåt.

Vi väntade, och solen gick ner, och det blev allt kyligare, och när det nästan blivit mörkt såg vi ett par pingviner komma simmande in under bryggan. Dålig utdelning på lång och huttrande väntan. Men otroligt söta är de!

Vädret i Melbourne är inte att lita på. Våren börjar enligt kalendern första september. Vi hade soliga dagar med över 20 grader, men också blåsiga dagar med kanske 14 som mest. Lite svårt att klä sig rätt när man går ut, för vädret ändrar sig snabbt. Det sägs att Melbourne kan ha fyra årstider under en och samma dag. Och nog hann vi både frysa och svettas där.

Vintern är sval eller kylig. Det blir nästan aldrig under noll grader, men eftersom husen saknar centralvärme är det kofta och sockor som gäller inomhus. Elen är dyr och man vill inte köra värmefläkt annat än korta stunder. Vi hade gissningsvis femton grader inomhus hos Helena större delen av tiden. Men vi satt också på hennes lilla uteplätt och åt frukost i solen några gånger.

Helena säger att det är lätt att bli ytligt bekant med folk, men mycket svårare att bli nära vän med någon. Schablonbilden av australiska tjejer är att de dricker vitt vin och bara intresserar sig för smink och kläder. Killarna ägnar sig uteslutande åt att dricka öl och titta på fotboll. Samma schablon kanske kan gälla i Stockholm, fast där är det väl svårt även att bli ytligt bekant med någon...

Storstäderna och särskilt Melbourne är i sanning mångkulturella. Man ser och hör många nationaliteter och språk. Lygon Street har ett stort antal italienska restauranger med ihärdiga inkastare. Asiatiska ungdomar vimlar det av på gatorna i CBD. Förmodligen pluggar de flesta på något av universiteten.

Australien ligger förstås nära till hands för många asiater att åka till, och det omvända gäller också. När australier åker utomlands på semester, overseas, är det sydostasien som gäller. Europa hägrar för många, men inte så många tar sig dit. Det är en lång resa.

Men det är inte lätt att som utlänning få visum för längre vistelser i Australien. Turistvisum för några månader är inga problem, inte heller om man vill plugga några år. Ungdomar kan få work-and-travel-visum ett år för att backpacka, och det går att förlänga ett halvår till. Men sen blir det värre. Helena har med dyr advokathjälp lyckats få en ansökan om ytterligare 18 månader godkänd. Dvs myndigheterna har gått med på att ta emot ansökan när till sist alla papper och intyg fanns med. Sen kan det ta upp till ett år innan hon får besked. Hon får dock nådigt vistas i landet i väntan på att ansökan behandlats.

Att bli australisk medborgare är ännu svårare. Min svenske vän Johan i Cairns har blivit det, men det krävde år av pappersexercis och resluterade i flera pärmar fulla med papper.

Summa summarum är Australien ett land som är värt den långa resan dit att besöka, och man behöver vara där minst ett antal veckor. Landet är ofattbart stort, och det finns mycket att se. Fantastiskt vacker natur längs ost- och sydkusten. Trevliga människor. Och gott vin. Och öl.

Rekommenderas!
 

 

Konstigt

Det finns mycket i Australien som är annorlunda. Många djur, till exempel. Echidna eller myrpiggsvin har jag berättat om tidigare.

En annan, helt osannolik och underbar liten gynnare är näbbdjuret, eller platypus som det heter på engelska. Det ser ut att vara hopsatt av flera andra djur. Det liknar närmast en knappt halvmeterstor utter med bäversvans och Kalle Anka-näbb. Som om inte det räckte är det ett av få däggdjur som lägger ägg, och ett av få däggdjur som är giftiga. En sporre vid varje bakben kan ge väldigt smärtsamma stick. Inget mysdjur att gulla med, alltså, men obeskrivligt söta är de. De stänger både ögon och öron när de jagar under vattnet, men de har ett elektriskt sinne som känner av muskelaktivitet hos andra djur.


Jag har inte sett nån sån här i naturen, men flera gånger på djurparker där de simmar omkring i akvarier och ibland tar sig en nypa luft vid ytan. Väldigt fascinerande.

Jag har också nämnt att jag är fascinerad av urinnevånarnas - aboriginernas - konst. Den liknar inget annat. Döm om min lycka när jag hittade följande tavla föreställande två näbbdjur.

Den är upptryckt på tyg och jag ska rama in den. Konstnären Danny Eastwood har aboriginskt ursprung och har gjort många fina bilder.

 

Goda grannar

Att åka till Australien är ett ganska stort projekt där det krävs tid, lite pengar och en del planering. Det är en lång resa och då åker man inte över ett veckoslut utan man vill vara där ett tag. Då krävs det också att någon kan titta till huset, ta in posten, vattna blommor och sådant. Vår hjälpsamma granne Britt-Marie ställer alltid upp och gör detta.

Det viktigaste och svåraste denna gång var vår katt Agaton. Förra gången vi åkte till Australien var vi borta knappt tre veckor, och då hade vi tre katter som hade sällskap av varandra. Nu är Agge ensam katt i huset, och vi har aldrig lämnat honom så länge som fyra veckor. Därför behövdes något mer än att bara ge honom mat en gång om dagen.

Britt-Marie ställde upp. Hon har varit "sällskapsdam" åt Agge, suttit i soffan i timmar och kelat med honom, borstat hans päls, gett honom örondroppar och pysslat om honom så han mått som en prins. Gissa om det kändes bra när vi var borta att veta att han blev så väl omhändertagen!

När vi kom till Borlänge i går stod hon vid stationen och väntade på oss. Skjuts de sista tre milen hem, eftersom tågen slutat gå till Mockfjärd. Väl hemma trollade hon fram en kaffetermos och varsin räkmacka att välkomna oss med!

Jag har känt Britt-Marie sen jag var barn. Huset vi bor i nu byggdes av min mormor och morfar i slutet av 1930-talet, och som barn på femtiotalet var jag här så ofta det gick. Hela sommarloven, självklart. Britt-Marie var granne redan då.

På den här bilden från 1956 är jag sju år. Britt-Marie är några år äldre, men vi lekte ändå ibland. De hade ofta kattungar att kela med, och vi metade småfisk åt katterna nere vid älven. Det var roliga somrar i Mockfjärd!

En av Britt-Maries vuxna döttrar bor i närheten, och rycker gärna in med hus- och kattpassning om Britt-Marie själv inte kan någon gång.

Sådana grannar är guld värda!

 

 

Hemkomst

I tisdags kl 11:15 satte vi i oss i taxin utanför Helenas dörr, för transport till Tullamarine Airport i Melbourne. I dag onsdag klockan 12 ungefär låste vi upp dörren till vårt eget hus i Mockfjärd. Och var hemma igen. Från dörr till dörr tog det alltså knappt 33 timmar, när man adderar tidsskillnaden på 8 timmar.

Av dessa har vi tillbringat 9 + 10,5 timmar på flygplan, 2 + 3,5 + 1,5 timme på flygplatser, 2 timmar på tåg och 0,5 + 0,5 timmar i bil. Resten är....  tja, det vetefan. Det är i alla fall en lång resa, men det gick trots det riktigt bra att åka hem denna gång.

På första planet, Melbourne - Bangkok, såg jag två filmer (Prometheus och Hunger Games), åt två middagar, spelade ett antal spel på skärmen i stolsryggen framför, tog mina vanliga små promenader runt omkring i flygplanet (det är omänskligt att sitta still utan att röra sig mer än någon timme i taget, åtminstone för mig). Och sen var vi framme.

I Bangkok snikade jag åt mig två gratistimmar Internet genom att fråga efter inloggning vid två olika informationsdiskar, och fick tiden att gå genom att blogga om Great Ocean Road. Eva tittade på folklivet på flygplatsen, och vi följde förundrat hur andelen svenskar snabbt steg när vi närmade oss gaten för planet Thailand - Stockholm. Nästan alla var klädda i shorts. Vi hade försiktigtvis regnkläder, vilket skulle visa sig vara en helt korrekt taktik.

Planet till Stockholm var bara fyllt till en fjärdedel, om ens det. När det lyft, och vi ätit trerätters middag klockan 2 på natten (kl 5 på morgonen enligt Evas och min biologiska australienklocka), släcktes ljuset bokstavligen och alla skyndade sig att markera revir på tomma tre- och fyrasitskombinationer genom att lägga sig där och låtsas sova. Eller sova på riktigt.

Vi hängde inte riktigt med i de svängarna och försökte sova sittande, vilket inte just fungerar för mig. Ändå blir det ett antal korta slummerstunder som man inte märker. Ibland när man tittar på klockan, och sen tittar igen nästan genast (tycker man), har det gått en kvart! Så där håller det på.

Flygningen var i mörker fram till de sista timmarna, då gryningen sakta men obevekligt jagade i fatt oss. Jorden snurrar ungefär 1600 km i timmen vid ekvatorn, långsammare längre norrut. Planet gör 900 om det inte är för mycket motvind i jetströmmen, så gryningen blev mycket mer utrdragen än vanligt, och jag kunde avnjuta ett par timmars fantastiskt färgspel när solen målade med tilltagande rosa, lila och röda penseldrag på olika molnformationer.

Över Arlanda låg molnen i flerdubbla lager som blev allt dystrare och mörkare ju lägre vi kom. Medan vårsolen sken i Melbourne gav Stockholm orden gråväder och höstrusk ett förnyat ansikte.

Vi hoppade på ett SJ3000-tåg och kom till Borlänge strax efter 11. Där mötte Britt-Marie, vår granne som skött om huset och framförallt Agaton de fyra veckor vi varit borta. Han har aldrig varit ensam så länge, så vi hade bett henne att förutom matning även stanna en stund ibland för att hålla Agge sällskap och kela med honom. Om han var på det humöret. Och det var han ibland.

När jag kom in i vårt hus låg Agge på gästrumssängen och hälsade mig omedelbart med ett "Mjau!". Det betydde försås "Välkommen hem". Eller möjligen "Var fan har ni varit så länge?".

Man kan aldrig så noga veta med katter.

Hur som helst är det omöjligt att låta bli att älska såna här små krabater. Vi har längtat efter honom.

Och det är skönt att vara hemma igen.

Nu framemot onsdag kväll svensk tid känner jag jetlagen och sömnbristen komma ifatt och eftersom klockan snart är 20 känns det som hög tid att krypa till kojs i sin egen säng för första gången på fyra veckor, och sussa gott.


 

Great Ocean Road

När jag skriver detta är vi halvvägs hemma, på Suvarnabhumiflygplatsen i Bangkok. 9 timmar tog det hit från Melbourne, och vi har ca 10 timmar härifrån till Stockholm. Men först ska vi vänta ett par timmar på att få gå ombord. Klockan är nu 2 på natten till onsdag, australisk tid (som vi fortfarande är vakna och sover enligt).

Men jag har lite kvar att berätta från Australien även om vi lämnat landet. I söndags gjorde vi en heldagstur på drygt 50 mil längs sydkusten väster om Melbourne. Det är en berömd kustväg som innehåller många sevärdheter. Vi åkte tio turister i en minibuss med chauffören och guiden Eric, mycket trevlig och dessutom halvsvensk.

Innan vi kom till själva kusten visade han oss en kuriositet vid en golfbana. Titta själva.

 

Jo, det är faktiskt kängurur bortanför golfarna. De tycks samsas bra med varandra.

Efter ett par timmars körning stannade vi vid stranden och Eric dukade upp ett rekorderligt Morning Tea.

Han krävde också att vi skulle smaka på Vegemite. Vegemite är en brun smet som är tillverkad av jästrest(!)produkter från bryggerier. Det är inte lika gott som det låter. Smakar rätt fränt och beskt. Alla australiska barn lär sig tycka om det på smörgås, för det är väldigt nyttigt. Själv kan jag äta det med viss tvekan i små mängder.

Så kom vi til den officiella början på Great Ocean Road.



Nu började vackra scenerier rada upp sig.

 

Eric stannade vid ännu en begivenhet. Den här sötnosen är den första vilda koala jag sett, alltså utanför djurpark.

Dessa underbara djur är inga minibjörnar utan pungdjur som sover mest hela dagarna och i övrigt äter eukalyptusblad, allt i ytterst lågt tempo.

Här fanns också rosellor i träden.

Eric delade ut en nypa frön åt var och en och sa åt oss att hålla handflatan utsträckt.



Dessa vilda papegojor var förstås rätt tama. Den här krabaten, en kakadua, var inte lika tam.

Stundtals åkte vi en bit inne i landet och här fanns de vackra gröna kullar som är rätt typiska här nere i delstaten Victoria. 



Så till den sträcka som ändå var höjdpunkten - de branta klintarna med the Twelve Apostles, jättelika raukar i röd sten.

Helena är lika fascinerad som jag av havsstränder och den här är i särklass. Otroligt mäktigt att stå där med vågor från den enorma Southern Ocean som rullar in. VI var båda så absorberade av detta att vi inte insåg varför sanden vi ställt oss på var blöt. Plötsligt kom en lite större våg och vi hade vatten över fotknölarna. Resten av resan kunde vi välja på att gå barfota eller kippskodda.

Vi stannade vid åtskilliga spännande utsiktspunkter uppe på de höga klintarna. Det fanns gott om braskande varningsskyltar.

Jag avslutar med en vy till. Det blåste en mycket frisk och kylig sydvästvind (från Antarktis kan man anta), så det gick inte att stå länge och titta.



Den här turen ligger i topp av upplevelserna under vår australienresa, tillsammans med den allra första, till Cape Tribulation. Bra inledning och avslutning, alltså.

Nu är vår australiska klocka kvart i tre på natten. Lokal tid i Bangkok närmar sig midnatt. Planet går om drygt en timme och beräknas landa i i Sverige runt sju onsdag morgon. Då tror våra kroppar att klockan är tre på eftermiddagen....

Blir nog att ta det väldigt lugnt några dar hemma.








 

 

Les mer i arkivet » Augusti 2013 » Maj 2013 » November 2012
hits